För någon timme sen hade jag en liten uppenbarelse gällande livet. Jag insåg hur min passivitet och melankoli har hållit mig tillbaka från att bli riktigt bra på något, eller att ens vilja göra något på riktigt. Sen har summan av det blivit självhat och det är ju tråkigt, och så är spiralrörelsen igång. Nu är jag inne i en sådan period igen, en sådan då allt känns meningslöst och då jag bara vill gömma mig och slippa tänka på att just det gömmandet gör att allt känns ännu värre. Jag är bra på att gömma mig. Både fysiskt och psykiskt. Just nu gömmer jag mig i Dalsland. Det är visserligen världens bästa gömställe. Om jag åker härifrån och försöker vara i Göteborg så gömmer jag mig på mitt rum. Jag har till och med köpt heltäckande gardiner dit så att det ska vara så likt en grotta som möjligt.