Jag undrade om det skulle kännas på samma sätt idag som igår. Svaret är nej. Åtminstone inte just nu, men jag tror inte att det kommer i kväll heller. Det beror nog på att jag vet att jag inte kommer vara ensam och bara den vetskapen hjälper för att inte ramla närmare avgrunden. Sen har jag precis gått fem kilometer och det hjälper alltid åtminstone lite mot dysterheten. Egentligen borde jag läsa de här böckerna jag har lånat om specialpedagogik, men jag gissar att det inte går att plugga till det på en helg...
Nu ska jag lyssna på Mammas nya kille, laga mat och längta tills Simon kommer hem. Förhoppningsvis orkar han spela lite i kväll. Jag spelar hela tiden och undrar när jag egentligen ska bli less på de här irländska låtarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar