Lista över sånt jag fortsätter ägna mig åt:

• Titta på Paradise Hotel
• Äta glass
• Ligga i soffan
• Spela Blossom Bloom
• Spela My Singing Monsters
• Äta dyr hämtmat
• Spela tv-spel
• Munna på för gammalt vin
• Lyssna på ljudböcker
• Tänka på att jag borde sluta äta
• Tänka på att jag borde börja träna
• Sjunka ner i självhat

Lista över sånt jag borde ägna mig åt för att må bra:

• Promenera
• Spela fiol
• Äta grönsaker
• Läsa böcker
• Springa
• Diskutera
• Umgås med folk
• Engagera mig politiskt
• Dricka öl
• Laga mat
• Plugga

Jag tänkte återigen att livet ska bli bra nu

...så jag gör väl ännu ett försök till att skriva mig till någon sorts lycka. Jag vet inte hur det ska gå till den här gången heller. 

Jag är snart 28 år. Snart är det inte längre ett skämt att kalla sig för gammal. Jag behöver komma på vad som är viktigt och bra så att jag kan göra det istället för att ägna större delen av mitt liv till att hata mig själv. För det gör jag fortfarande. På samma sätt som när jag var 25 och 21 och 17 och 13. Jag undrar om det någonsin egentligen kommer att gå över. 

Egentligen startade jag en ny blogg idag, men det kändes så himla gjort. Det var ändå samma filter, samma gråhet som tidigare och jag tror inte det kommer bli bättre. Så, nu gjorde jag väl kanske ett första motstånd till det jag skrev för 1 år och 7 månader sedan; att jag alltid kommer starta en ny blogg. Okej, jag startade den men valde att ge fan och inte skriva där. Så någon sorts vinst tänker jag ändå se det som. 

Här skrev jag senast för ungefär ett år sedan. Helt jävla otroligt hur fort det går. Jag var förkyld och hemma från jobbet då den 30 mars 2016. Idag, den 18 mars 2017 är jag också förkyld och hemma från jobbet. Dock är det lördag, så i och med mitt nya jobb är det ju inget märkligt. Dock funderar jag på att stanna hemma även på måndag och kanske till och med tisdag för att slippa skiten så länge som möjligt. 

Hm. Jag tycker att känslan av att det inte kommer bli som jag vill redan väller in, och då har jag inte ens börjat skriva det jag tänkte. Och det är ändå förstört nu, i och med det här jävla tonfallet som smyger sig på varenda gång jag försöker formulera mig kring mitt liv. 

Jag har varit förkyld ett tag. Det kommer resultera i att jag inte kommer ha varit på jobbet på nio dagar när jag åker dit på lördag. Den här förkylningen kunde inte ha kommit lägligare. Jag behöver vila från allt det som händer på min arbetsplats. Jag blir lugn i själen av att veta att jag har två helt tomma dagar framför mig då ingenting över huvud taget är planerat.

Simon och jag ska skicka in en låt till Svensktoppen nästa. Det är märkligt. Det är också märkligt att jag inte har bättre självkännedom än att jag nästan börjar gråta om jag inte sätter en stämma på första försöket.

Om en vecka åker jag till Paris.

Jag mår bättre nu. Jag slutade äta kött. Jag slutade med allt animaliskt. Jag började äta selen och dricka brustabletter som heter ABCD+. Kanske är det placebo, men det spelar ingen roll. Det gör fortfarande ont i hela mig av tanken på att åka till affären, svara i telefon, sätta mig på en spårvagn. Av någon anledning går det bra att åka till jobbet. Antagligen för att jag gör något bra som påverkar andra än mig själv.

Men jag mår bättre nu.

Nu tittar jag på Doktor Who. 

En liten sak kan bryta ner mig totalt. Min is är så tunn och vattnet därunder så djupt. Igår kunde jag inte spela rent i E klockan 18.30, sen vällde ångesten upp till orimliga nivåer. Klockan 22.30 var det långt ifrån över men jag somnade ändå.

Idag ringde jag och tackade nej till ett jobb.
Jag funderar fortfarande på att sjukanmäla mig till allt annat jag ska göra för jag mår verkligen så inåthelvete jävla svindåligt.

Pusshej.

Februari

"Anna, du är den bästa personen jag träffat"
"Tack. Du är också himla bra. Jag tror dock inte jag är bäst. Jag är ju livrädd för att prata med människor."
"Äh, när man skriver sån musik som du gör blir ord ganska överflödiga."

En dag när precis rätt sms ramlar in i ett kritiskt läge och känslan av att allt kanske inte riktigt är över än uppstår.

Allt känns tråkigt.

Igår var jag på möte med F!.
Idag har jag varit på arbetsintervju.
Jag känner mig otrogen.

Jag vill nog varken gå med i F! eller byta jobb, men jag har varit sur både på mitt vanliga parti och mitt vanliga jobb ett tag nu så det kändes gött att vänstra lite. Det låter påhittat, men det är sant. En känsla av att "Jag behöver inte dig, jag kan få vem som helst!".
I fråga om jobb så är det ju verkligen så. Ingen ens höjde på ögonbrynen när jag sa att jag inte tar jobbet för under 28 500 kronor i månaden. Jag sa det också med stoneface som att det inte alls var en vansinnig summa. Hur sjukt är det inte att tjäna så mycket pengar? Det absolut märkligaste av allt är att jag har vant mig. Det var inte alls länge sen jag tyckte det var svingött när CSNs 10 000 ramlade in på kontot.

Sommaren 2013 såg jag tydligen ut såhär. Trots att jag var full som ett ägg.