26 år och 3 månader och lika bitter som vanligt.

När jag var yngre så brukade jag ofta starta bloggar mitt i nätterna. Varje gång kände jag att det var något nytt, en början på något liv där jag skulle veta vad jag höll på med, en chans att ha oskrivna bland framför sig. När några blad började staplas på varandra så var det inte lika uppiggande längre. Då hade jag satt tonen och bestämt layout och det var inrutat och allt var faktiskt precis som vanligt.
Jag gör samma sak nu. Det är lördagkväll, allt kändes tråkigt. Jag stod still i hallen i några minuter och kunde verkligen inte komma på något att göra, så jag gick och la mig. Klockan var nio och jag hade inte ens druckit upp ölen som jag öppnat för att livet skulle kännas roligare. Frågan är väl egentligen om det skulle märkas att jag är äldre i den här bloggen än i det tiotal som skapades före den. Jag vet inte. Kanske. Kanske inte. En del saker har hänt och en del saker har verkligen inte hänt.

Tidigare idag sa jag att Lars Winnerbäcks Tvivel passade precis in på mitt liv. Nu hörde jag att det finns en rad om att ha lyckan i grunden. Det har jag inte. Allt annat stämmer, men jag har ingen lycka i grunden. Min grund består av någon sorts grå betong som vittrar sönder allt eftersom åren går. Den kommer väl aldrig försvinna, men bli tråkigare och fulare. Det kanske går att kalla för tristess. Tristess i grunden. Yay. Och tvivel.

Jag skrev dagbok ett tag istället för att starta bloggar. Ganska länge ändå, nästan tre hela år. Sen slutade jag skriva eftersom det enda som syntes efter att jag kommit över Sebastians död och träningshetsen var just tvivel. Tvivel på allt; på mig själv, på Simon, på livet jag levde, på vad jag gjorde, på vad jag åt, på vad jag tänkte, på vad jag tyckte. Så jag slutade med det. Väldigt abrupt och väldigt medvetet, och det hjälpte faktiskt. Överanalyserandet slutade och jag kunde vara lugn(are) i mig själv. Därför tvivlar jag på att jag kommer fortsätta skriva här. Jag kan inte metakognisera mitt liv eftersom tvivlet blir för starkt då. Antagligen spelar det ingen roll vem jag är med eller vad jag gör, jag kommer ändå tvivla på det och på mig själv.

Livet känns stundtals lika meningslöst som det gjorde för 10 år sedan. Jag tar väl inte mig själv på riktigt lika stort allvar som då, men egentligen har inte mycket förändrats. För typ en kvart sen stod jag på toaletten och tänkte att jag kanske borde sluta leva eftersom livet mesta delen av tiden känns meningslöst och som att jag bara harvar på med olika saker som jag egentligen inte vill göra. Problemet där är väl att jag inte har en jävla aning om vad jag vill göra. Eftersom listor är kul så kan vi ju granska en lista över sådant som jag trodde skulle kännas meningsfullt för 10-5 år sedan:

1. Politik. Att få engagera sig i frågor och göra reell skillnad i samhället.
2. Ett fast långvarig förhållande som skulle försäkra mig om att jag var värd något.
3. Teoretisk kunskap i ett område där jag skulle kunna förändra saker.
4. En smal kropp så jag skulle vara åtråvärd (läs: knullbar) och kunna älska mig själv.
5. En respektabel ålder som skulle göra mig vis och kunna se livet klarare.

Vad blev då utfallet av de här punkterna? Jo:

1. Politik suger. Alla är i princip idioter som vill klättra i hierarkin och hävda sig själva. De som inte är sådana ägnar sig åt livsviktig regionpolitik och får skit av alla andra. Eller så orkar de inte längre och ger fan i allt och blir bittra och försöker att både acceptera känslan och mota bort den på samma gång. Där är väl jag.
2. Jag älskar Simon så himla mycket. Men jag tror att ett fast förhållande egentligen inte löser någonting. Det dämpar ensamheten och det tar bort en del av ångesten av att känna sig totalt misslyckad. Förutom det så är det en massa kompromissande. Speciellt om en aldrig har sex. Det var väl antagligen en av premisserna som gjorde att förhållande kändes så jävla gött, och jag älskar Simon så mycket och hela jag bara skriker om att jag vill vara så nära honom som det bara går. Jävla patriarkathelvete. Det kommer aldrig bli jämställt, och även om det blir det så kommer det inte kännas som det är det eftersom det är omöjligt att bortse från att det i princip är omöjligt.
3. Ju mer en kan om något desto sämre mår en. Helt sant. Tänk om alla analyser kunde dra åt helvete. Då kanske jag skulle tycka att något var roligt. Då kanske jag skulle kunna slappna av i sociala situationer och inte bara förvänta mig skit. Då kanske jag skulle orka med folk. Då kanske jag skulle kunna skämta om något som någon kunde skratta åt. Dessutom är analyserna helt värdelösa i nästan alla sammanhang förutom i ett seminarium på universitetet. 
4. Den där jävla smala kroppen existerar inte. Jag hade den en gång, typ 2012, men jag insåg det inte då. Nog var jag nöjd den där morgonen då vågen visade 85 kg, men det var ju inte så att jag var nöjd. Nejnej, fortfarande skulle 15ish kilo bort. Nu väger jag 108 kilo och jag håller fortfarande på att kämpa för den där hägringen som visar smalhet. När ska jag fatta att det inte kommer gå? Nu försöker jag intala mig att om jag hamnar runt 90 kilo så ska jag nöja mig och sluta hetsa. Säkert. Det kommer aldrig hända. Jag är förstörd och kommer ägna stor del av min vakna tid under resten av mitt liv till att hata mig själv och fantisera om att bli annorlunda. 
5. Jag är 26 år gammal. Jag sitter på natten och skriver en blogg om hur jävla tragiskt mitt liv är och låter självhat och bitterhet flöda. Jag är inte ett uns mer annorlunda än när jag var 16. Bara bittrare och med mycket mindre hopp om framtiden. 

Ska jag kanske sluta skriva nu? Vad tjänar det till? Vad ska jag ha det till? Fördriva tiden? 

Herregud. Vad ska det bli av mig? Jag kommer säkerligen starta en blogg när jag är 36 också, citera Lars Winnerbäck och vara ännu mer less på att ständigt ha en grund av tristess. 

"Du kan skratta åt livet, du lever för stunden. ... i ett virrvarr av chanser och val. Ont om rutiner gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer. Jag lever för kicken. Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen. Här står livet i farstun, så nära inpå, men det är något som gnager ändå. Det kallas tvivel. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. En obehaglig distans en konstig känsla någonstans. Det känns tomt, eller hur? Som ett kliande, svidande skavsår. Utan mening, på jakt efter ruset. Lever för skratten. Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor. Jag har tid, jag har lediga dagar då jag sitter och klagar. Kan du känna hur det gnager i natt?"

Kommer det kännas annorlunda i morgon?