Igår var jag på möte med F!.
Idag har jag varit på arbetsintervju.
Jag känner mig otrogen.

Jag vill nog varken gå med i F! eller byta jobb, men jag har varit sur både på mitt vanliga parti och mitt vanliga jobb ett tag nu så det kändes gött att vänstra lite. Det låter påhittat, men det är sant. En känsla av att "Jag behöver inte dig, jag kan få vem som helst!".
I fråga om jobb så är det ju verkligen så. Ingen ens höjde på ögonbrynen när jag sa att jag inte tar jobbet för under 28 500 kronor i månaden. Jag sa det också med stoneface som att det inte alls var en vansinnig summa. Hur sjukt är det inte att tjäna så mycket pengar? Det absolut märkligaste av allt är att jag har vant mig. Det var inte alls länge sen jag tyckte det var svingött när CSNs 10 000 ramlade in på kontot.